Fåfänga eller bara tävlingsidiot ?

Jag tycker genuint illa om den hets som sker framförallt mot våra barn och unga, vad gäller utseende. Det gäller inte bara medias snedvridna bild om hur kroppen ska se ut. Det handlar om vilka klädmärken som man ska ha på sig, det handlar om allt från kalsonger, skor till hörlurar och  handväskor. Detta är alltså helt könsöverskridande och vi dränks av detta varje dag.
Jag har under många år intalat mig att mitt utseende, tja det är inte mycket att göra åt. Mina kläder är oviktiga eftersom i mitt arbete är det min hjärna och de ord som jag formulerar som avgör resultatet för hur bra jag lyckas i mitt jobb.
För 2 veckor sedan var jag på gymmet och körde ett riktigt kräkpass. Det var då det hände. Mitt under det att musklerna skrek SLUTA och svetten lämnade kroppen under fontänliknande former, då passade min hjärna på att sätta ett fåfänge frö.
Den passade på att återplantera fåfängan hos mig. Jag som trodde att fåfängan lämnat mig för evigt. Jag menar jag har vuxna barn, bor i hus, min förmånsbil är tre månader gammal, ja det finns alltså ingen anledning att vara fåfäng. Dessutom så börjar snart andra halvlek här i livet. Några månader kvar, sedan har man passerat 50.

Tävlingsidioten i mig tvingar mig att fota och spara mina PBn.
Är det bara jag eller är det fullkomligt normalt?

Sedan dess har jag tänkt på det här med min fåfänga. Jag vill alltså inte på något sätt påstå att jag utsätts för samma påtryckningar som våra barn och unga, som hela tiden måste leva upp till andras förväntningar.
Deras vardag kanske inte handlar om deras fåfänga utan vad de förväntas av andra att de ska leva upp till. Ja, det kanske blev lite flummigt där, men du fattar. Min fåfänga är inte av samma kaliber. Inte ens i närheten av vad de utsätts för. På sin höjd får jag se en dressmanreklam, där gråhåriga vältänade farbröder  med välansat skägg (varför ser inte mitt skägg ut så?) visar upp magrutor eller om det var kalsonger?

Åtta denna månaden också, nä nu får jag nog
snäppa upp det här med träningen lite...

Men det vettesjutton om inte den och andra reklamer ändå har lyckats att klistra sig fast på mig. Visst jag fattar att jag aldrig kommer att få en kropp som Zlatan eller ens en kropp som liknar de gråhåriga gubbarna i dressmanreklamen. Men jag vill ta mig tusan komma så nära som jag kan.
Kanske är det därför jag tränar 5-10 timmar i veckan? Har den drivkraften tagit över mer än glädjen att träna? Att sitta i omklädningsrummet och tjöta lite med totalt okända personer om träning och kost. Hur bra duscharna blev när gymmet, bytte duschmunstycken.
Ja det är sådana här konstiga tankar som jag har med mig under mitt träningspass och vid andra stunder under dagen.
Sedan måste jag bara få avsluta med lite locker room talk från tidigare i veckan. Nu är vi i Sverige så det blir inte sånt loockerromtalk som Presideten i USA håller på med.
Jag har förstått att träna så mycket som jag gjort under ett tag nu inte anses vara helt normalt. Så vi pratade lite om det och kanske mest om maten.
Jag har ju tränat en hel del förr, typ lika mycket eller kanske ändå mer. Så kosten är jäkligt viktig. Förr brydde jag mig nog inte så mycket. Jag käkade vad jag ville under 5 dagar i veckan och sedan fastade jag två dygn (vilket var samma dygn som de träningsfria återhämtningsdagarna).
Nu har jag fått hjälp av en weight trainer från Allsports Orust, som är gymmet där jag tränar, här i Henån. Ja snacket handlade alltså om kaloriintag. Och det är klart, ska man träna måste man sätta i sig lite kalorier. Men nu under mina hårdare perioder, så har jag bytt ut mitt vanliga käk mot mer träninganpassad mat. Mat med mycket, mycket proteiner. Jag upplever det som att jag slipper träningsvärken på ett helt annat sätt. Tidigare kunde den finnas som en molande värk efter träningpassen (de styggare passen iaf), nu, nä inte alls på samma sätt. Så jag är verkligen tacksam för hjälpen från Caroline på #Allsportwellness och för den mat som jag käkar från #Foodbox, #moremüsli #moremilk

Min hemlighet

Tänkte sparka igång bloggen igen, vi får se vad det ger :)
Börjar med att berätta att jag börjat träna igen, men det är inte som ni tror. Jag kommer att skriva lite om det i följande blogginlägg. För i detta inlägg ska jag skriva om en en liten grej som hände i veckan. Eller rättare sagt några detaljer om hur det är att vara jag.
Denna veckan skulle jag åka till Kungens by, Stockholm, för att arbeta i tre dagar. Det är inte alltid så kul att åka österut men den här gången skulle det bli annorlunda. Jag har varit anställd hos min arbetsgivare i drygt 7 år nu. Jag vet att man på huvudkontoret har ett gym. Jag har aldrig varit där (på gymmet alltså), men denna gången så skulle jag testa gymmet. Så det var till att plocka ner "vanliga kläder" och träningskläder. Allt hystades ner, tillsammans med dator sladdar och allt möjligt mög i den stora ryggsäcken. Off we go!
Men ibland fattar jag beslut som jag inte begriper själv. Jag kan inte ens fatta om de är bra eller dåliga. Som i tisdags morse, då jag skulle åka iväg. Redan på måndagskvällen hade jag tagit fram alla kläder jag skulle ha på mig. Jag hade nogsamt förberett mig, kläderna hängde framme, i jackan (jag valde den lite tjockare eftersom det såg ut att kunna bli snö och kallt där i Stockholm) hade jag stoppat ner plånbok, SL kort och sånt där som kan vara bra att ha med sig.  
I mitt jobb så går resandet i omgångar, vilket gör att jag inte är en helt ovan resenär och därför har ganska hyfsat koll på läget, när det gäller packning, resor osv.
Allt detta var som bortblåst i tisdags morse. Jag stod där i hallen och funderade på vilken jacka jag skulle ta.
 -Vad ska det bli för väder där?
-  Kallt eller som här?
Efter 0,1 sekunds betänketid väljer jag den tunna jackan alltså inte den lite tjockare.
På bussen och kom just på att jag la ner plånboken och SL kortet i den andra jackan, så jag inte skulle glömma dem. 
Ja, ja det löser sig nog jag fick ju iaf med mig nycklarna till jobbets övernattningslägenheten.

Mötet som jag ska ha i Stockholm går bra och efteråt så testar jag gymmet på huvudkontoret. Jäsingen vad fint det var, visserligen var löpbanden under reparation, men övrig utrustning var så najs. Bastun var i det närmaste oanvänd. Alltså det var fint, riktigt fint.

Sedan när jag var klar där skulle jag gå till lägenheten, ca. 3,5 kilometers promenad. Det var kallt ute, frost, skaljackan värmde inte särskilt bra. men jag var fylld med energi från träningen och värme från bastun. Dessutom hade jag en stor och tung ryggsäck på mig, så det var inga problem att hålla uppe värmen i det vinterskrudade Stockholm. Efter 35 minuter kommer jag fram till lägenheten. känner att jag svettats lite och tänker, det var nästan som ett träningspass till. Gott för mig och min kropp.
Jag går upp för trapporna (2 våningar) och tar fram nycklarna. Hmm nyckeln verkar inte passa? Jag testar denna istället. Nähä den passar inte heller. Wtf!!!
Tydligen har hyresvärden bytt dörrar och lås. (jäkligt snygg dörr förövrigt) Men jag har ingen nyckel som passar.

Så vad gör man utan plånbok, SL-kort och någonstans att bo. Man ringer givetvis sin chef och gnäller.
Därefter kontakta jag vår resebyrå, som har stängt men de hänvisar mig till deras jour. Jouren hittar efter mycket letande ett hotellrum till mig. Sign Hotell vid norra Bantorget. Toppen det är bara att gå tillbaka samma väg som jag kom ifrån och lägga till ytterligare en kilometer. 4,5 kilometer till alltså. Men denna gången var jag inte lika fylld av energi, värmen från bastun var borta och svetten på min rygg var iskall.
Gick frysande genom staden, hackade tänder när jag checkade in. Använde vattenkokaren på rummet, tre koppar te blev det, sedan en lång varm dusch och jag höjde upp värmen i rummet.
Ja så kan det gå när man är jag...

Knas på hotell Billingehus

Höger eller vänster?

I dagarna två har jag haft nöjet att vara på hotell Billingehus i Skövde. Hotellet ligger uppe på berget Billingen och man har en fantastisk utsikt över staden och en bra bit till. Hotellet och dess omgivning är helt hänsynslös mot alla som gillar att träna. Så att sitta på konferens i dessa två dagar skapar bara abstinens och stress hos oss som gillar att röra på sig.
Utanför hotellet finns ett helt otroligt komplett träningsanläggning eller vad jag ska kalla det. Det finns utomhuspooler, bandybana, slalombacke (grymt att köra backintervaller i), kyrka, vandringsleder, mountinbikespår, motionsspår och en skidstadion. Jag har säkert glömt en hel del av det som finns att välja mellan. Så efter att ha suttit still en stor del av dagen kändes det otroligt skönt att få komma ut och springa, igår kväll. Jag valde mellan 5 och 10 km spåren. Det gällde ju att hinna duscha innan middagen serverades. Givetvis valde jag 10 kilometer. Jag upplevde spåret som flackt och lättsprunget och omgivningen var väldigt fin.
Imorse däremot så valde jag hotellets gym.Gymmet hade ett år eller två på nacken och låg i anslutning till SPA avdelningen. Gymmet är något in i hästväg! Ni måste gå dit om ni är på hotellet! 

 

Jag är ju fortfarande nybörjare på det här med löpband, så jag försöker testa det så ofta jag kan. Just idag gick det hyfsat lätt och jag stod på den där maskinen i ungefär 25 minuter. Innan jag började så hade jag lagt nyckeln till hotellrummet och telefonen i en liten fördjupning under displayen. Ni som sett löpband förstår vad jag menar.
Inne i gymmet fanns även en kvinna som körde, vad jag kan bedöma, någon form av cirkelträning. Det var lite på alla maskiner typ.
När jag var klar, tog jag telefonen och gick bort för att hämta flaskan med sprit (eller vad de nu innehåller) för att tvätta bort svetten.
Efter det gick jag och ställde tillbaka flaskan och kom då ihåg att jag lämnat hotellrumsnyckeln i den där fördjupningen. Naturligtvis gick jag då tillbaka för att hämta nyckeln.
Döm av min förvåning när jag upptäckte att nyckeln var borta. Jag letade som en tokig fast ändå lite lagom eftersom jag inte ville att hon skulle undra vad jag höll på med. Efter någon minut gav jag upp mitt letande. Ur min mun kom ett pliktskyldigt: -Jag har tydligen tappat min nyckel, ja det är väl sånt som händer när man är gammal och gråhårig. Sedan började jag gå mot dörren. När jag nästan var framme vid dörren blev jag lite sur, vände mig om och gick tillbaka till maskinen för att kolla en sista gång. Fasen också, där låg ju nyckeln och min hårsnodd! Problem var bara att detta löpband var alldeles vått av svett. Jag fattade ingenting! Då tittar hon på mig och säger: -Jag förstår verkligen inte varför du tvättade av löpbandet bredvid det du sprang på, men jag vågade inget säga.
Jag hade tydligen tvättat av fel löpband! Ytterst pinsamt.
För mig återstod endast att tvätta av löpbandet, ta min nyckel och konstatera att jag inte bara är gammal och gråhårig. Tydligen är jag gammal, gråhårig och dement!

 

#firsthotelbillingehus #billingehus #billingen #skövde #lonesomerunners #Regkonf2015

Le grand genomklappning

Denna veckan har varit lite speciell, måste jag erkänna. Vi blir allt som oftast smittade av träningens glädje och hur bra man mår av att träna. Är det inte under själva passet, så infinner sig euforin efter träningspasset. Våra vänner sprider gärna denna bild på bloggar (ja, jag är skyldig till det) facebook, Insta eller något annat socialt media. Det går liksom inte att värja sig mot det.
Så därför ser jag som min uppgift, åtminstone i detta inlägg, att berätta om att det faktiskt inte alltid känns så bra efter träningspasset.
I torsdags hade jag planerat ett lite längre pass. Ha i bakhuvudet att jag förra lördagen satte nytt årslängsta i terränglöpning med 25 km. Målet var någonstans runt 20 kilometer.
Jag tar det en gång till, Lördag 25 km (jag kände mig fräsch efter passet), måndag 6 km (kände mig pigg efter passet).
Så jag gav mig av på 20 km asfaltslöpning. Allt kändes underbart där jag sprang i resterna av orkanen Henry. Visst blåste det som tusan, men det var 18 grader och faktum är att jag hade medvind den största delen av sträckan (typ för första gången ever).
Passet genomfördes och allt igenom så kände jag mig bra. Undantaget efter 7 km, där jag helt plötsligt tappade all kraft därför saktade jag ner och återhämtade mig under 100-200 meter, innan jag tuggade på som vanligt igen.
När jag kom hem så kände jag mig inte mer sliten än vanligt efter ett långpass. Jag gick in och satte på ugnen, skulle äta hamburgare och pommes till middag. Uppdaterade på facebook om hur ljuvligt mitt pass varit, slängde in träningskläderna i tvättmaskinen och gick och duschade. Sedan var det in med pommes i ugnen och lite senare stekte jag burgare. Jag la upp maten på tallriken och sedan hände det...
Jag svettades och frös samtidigt, kände mig svimfärdig och ville kräkas.
Visst har jag varit med om detta några gånger tidigare. Efter några riktigt bra långpass när man tömt kroppen på energi. Men det här var på en ny nivå. Jag har aldrig mått så illa efter ett träningspass.

...eller så tar jag vilodag imorgon.

Maten fick lämnas, även om jag visste att jag var tvungen att få i mig energi.
Gick och la mig på soffan och hade fullt upp med att leva, kändes det som. Efter någon timme, var jag uppe och kräktes upp det vatten, som jag satt i mig efter träningspasset. Ytterliggare en halvtimme senare var det dags för diarrén.
Efter ungefär tre timmar, var allt som vanligt igen. Jag drack en kopp te med honung (socker) och lite vatten. Klämde i mig en hamburgare och kände att livet långsamt återvände.
I morse sa min fru att jag inte fick ge mig ut och springa idag (vilket jag inte har någon plan på att göra). Hon sa även att jag såg allt annat är trevlig ut igår vid middagsbordet.
-Du såg ut som ett lik. Helt jäkla vit i ansiktet förutom de lila läpparna. Gör aldrig om det!
Ja, så ibland kan träningen leda till andra saker än glädje och harmoni, ibland blir det inte whoopwhoopdetgårbranu, ibland blir det kräks och diarré också.
Imorgon är det lördag, då planerar jag ett lugnt återhämtningspass på max 7 km. Vi får se om min älskling släpper iväg mig. Just nu kollar hon livförsäkringar, tror jag :)